Jag ser mycket film. Och helst såna där magiska filmer som handlar om flickor och kaniner i västar, och andra världar, och magi i någons fantasi och odödlighet och glittriga övernatuliga varelser och pojkar som växer från jorden. Jag brukar oftast beskriva de filmerna som 'mysiga' efteråt, "det var en mysig film". Tycker jag det är mysigt med världar som inte finns? Tycker jag att det är mysigt att vara odödlig?

Eller tycker jag kanske att det är mysigt med fantasin om att det kanske finns en annan värld än vår.
Jag är ofta tacksam över att vi lever i det århundrade vi lever i; jag är ganska säker på att jag annars skulle ha hamnat på mentalsjukhus och blivit lobotomerad. Hur troligt är det att det ligger troll i skogen (och då menar jag inte internet-troll) när jag är ute och går med hundarna? Och hur troligt är det att mina leksaker fick liv när jag blundade när jag var liten?
Ändå är jag på något sätt helt övertygad om att det är så det där. För att jag vill tro att det finns något annat än oss och vi på den här jorden. Jag vill att det ska finnas utrymme för sådant jag inte kan förstå, eller inte kan finnas rent fysiskt.

För mig blir världen så platt och tråkig och, jo. Mest platt, om det bara finns saker som går att förstå, bara saker som vi kan ta på.
Jag tror inte på Gud, men ibland har jag lättare att förstå de som tror på honom - för vad är världen om det bara är vi i den? Om det inte finns monster eller undersköna ting?

Jag vill inte veta om troll finns. Jag vill tro. Jag vill tro och drömma och hoppas att dom spionerar på mig när jag går i skogen. Hoppas att jag blir kidnappad in till en annan värld där jag ska få lösa uppdrag och i slutet spelas det hyllningsmusik för att jag har räddat mänskligheten från att bli infiltrerad av läskiga varelser.

 

Det är roligt att tro på något. Oavsett om det är tomten, troll, gud, kungen eller fredrik reinfeldt.