Ingenting, utan dig



Idag har varit en riktigt härlig dag. Klev upp i tid, vandrade till arbetsförmedlingen där jag inte blev något visare, gick hem igen, åkte in till stan, köpte en söt bordsradio på clas ohlsons, åt lunch på nodo, åkte till en musikaffär där maken gick lös på elgitarrer och sen hem till dator och mysljus. Och här sitter jag, i min nyaste tröja. Vinröd, stickad, oversize. En riktig höst/vinter/julmyströja. När jag tänker efter är det nog den bästa tröjan jag har haft på väldigt länge. Och när jag tänker efter ordentligt var nog den här dagen en riktig bäst-dag.
Till skillnad från dröminlägget om tomtar och troll så uppskattar, nej, älskar jag också de småstora stunderna i livet. Gråzonerna där inget riktigt händer. Fast så är det inte alla dagar, ibland är gråzonerna det tråkigaste och hemskaste jag vet. Men dagar som idag, så är det det finaste jag vet. Handhållning på stan, tystnad under lunchen tillsammans med någon jag älskar. En billig tomte från kupan för att markera första julen som gifta.
Jag tror att julen gör mig tacksam. Allt jag gör och tänker sker liksom med en extra gnutta kärlek. Jag vet att julen inte är en magisk tid av sig själv, och jag vet att många hatar julen för att den tid som de tänkte/trodde/hoppades skulle bli magisk - blev istället kanske katastrof, tårar och en stor krasch.
Alla mina jular har verkligen inte varit perfekta. Och de behöver absolut inte vara det heller. Det är känslan jag lyckas framkalla i min kropp kring jul. Jag gör julen till en mysig tid, lägger mina småpengar på att köpa kanelstänger, apelsiner och korinter.
Tomtar, troll & Statsministern


Eller tycker jag kanske att det är mysigt med fantasin om att det kanske finns en annan värld än vår.
Jag är ofta tacksam över att vi lever i det århundrade vi lever i; jag är ganska säker på att jag annars skulle ha hamnat på mentalsjukhus och blivit lobotomerad. Hur troligt är det att det ligger troll i skogen (och då menar jag inte internet-troll) när jag är ute och går med hundarna? Och hur troligt är det att mina leksaker fick liv när jag blundade när jag var liten?
Ändå är jag på något sätt helt övertygad om att det är så det där. För att jag vill tro att det finns något annat än oss och vi på den här jorden. Jag vill att det ska finnas utrymme för sådant jag inte kan förstå, eller inte kan finnas rent fysiskt.
För mig blir världen så platt och tråkig och, jo. Mest platt, om det bara finns saker som går att förstå, bara saker som vi kan ta på.
Jag tror inte på Gud, men ibland har jag lättare att förstå de som tror på honom - för vad är världen om det bara är vi i den? Om det inte finns monster eller undersköna ting?
Jag vill inte veta om troll finns. Jag vill tro. Jag vill tro och drömma och hoppas att dom spionerar på mig när jag går i skogen. Hoppas att jag blir kidnappad in till en annan värld där jag ska få lösa uppdrag och i slutet spelas det hyllningsmusik för att jag har räddat mänskligheten från att bli infiltrerad av läskiga varelser.
Hej, möt mig!
Vem jag är, är ju faktiskt ingenting som avgörs med vad jag jobbar med eller vad jag gör på fritiden. Eller?
Mitt namn är Amanda, det står kanske ganska klart. Jag är 23 år gammal (och ett halvt!). Jag bor i norrbotten i en kuststad, som jag tycker väldigt mycket om. I skrivande stund är jag arbetslös men full av planer och drömmar om vart jag ska i livet.
Jag är gift sedan den 10de november 2012. Då blev jag fru till världens bästa Viktor, en man som ni säkerligen också kommer lära känna på ett hörn. Så jag är också full i kärlek!
Jag är en storasyster, ända in i själen. Mina småsyskon, som faktiskt är helt vuxna, är mina livlinor och det finaste och mäktigaste jag vet. Det finns nästan inget jag är mer stolt över än de två.
Det jag brinner för är hundar, mat, goda grejer (fika, tårta, chips och sånt), världen och äventyr. Jag älskar storslagen natur, vatten (kranvatten, porlande vatten, bäckar, vattenpölar, regn, hav, sjöar osv), sagor, tomten (JA!), adventskalendrar, jul i allmänhet, tända ljus, norah jones när det är mörkt ute, michael bublé medan jag diskar, vår diskmaskin, min pappa&bonusmammas tre lagottohundar, en vacker bild, ord och film/serier.
Allt det jag precis har listat är faktiskt sådant jag har svårt att tänka mig att leva utan. Hm.
Jag är en sån där
Jag vill skriva om det typiska, ibland kanske gå emot det och ibland kanske vara precis så typisk som ni tänker att jag är.
Jag tänker att ni ser min header och design och sedan bildar en uppfattning om mig redan innan ni har läst den här texten. Så jag skulle kunna skriva att jag älskar bajs, eller att volvo är min favoritbil eller att alla män tänker med rumpan. Oavsett stereotyp så tror jag att de flesta människor redan har valt en, kanske inte av de jag nämnde - men någon av de hundratusenmiljontals som finns. Och det är okej.
Jag tänker och tror att ni som kommer följa med den här bloggen, ni kommer se mig och den växa. Ibland kanske fastna eller rulla bakåt, och säkert älta från tid till tid (även om jag försöker undvika det i största möjliga mån). Så det spelar faktiskt inte någon roll om ni tror att jag är en sån där typisk emo som tror att jag har en miljon livspoäng eller en osäker yngling i cyberrymden, för jag vet vem jag är och det är det viktigaste.
Det enda jag hoppas ingjuta i dig/er som läser är att jag verkligen önskar och hoppas och drömmer om att få skicka kärlek via webben till er. För mig är kärlek, - även ett vänligt ord till en främling, ett hej på internet, en kram, en kommentar, en blick, ett lyssnande öra från någon utomstående, en hand på axeln från en nära vän - så otroligt viktigt. Och jag önskar att få inspirera er till att dela mer kärlek till de som står er nära. Framförallt hoppas jag inspirera till att ge kärlek till er själva. Själv-älskning är den bästa sortens älska!
/ Amanda
Ps. Ett sånt där typiskt "hej-det-här-är-mitt-namn-och-det-här-gör-jag"-inlägg kommer också. Sen. Ds.